Gubbens diktanalys, del IV

Ja se "gubben", det är jag det. Gamle Bro. Han med "lillprinsen". På dagens lektion ska jag göra ett undantag från den instiftade läroplanen och se på en roman i stället för ett poem. Och inte vilken roman som helst, utan "Flugornas herre" av Nobelpristagaren William Golding. Jag kommer att gå in på detaljanalys och behandla romanens upplösning, så om ni inte läst den, var på er vakt. Men så himla bra är den inte, läs vidare i stället, så lär ni er något!

Anledningen till att jag valt just "Flugornas herre" är att jag vill berätta för er om termen allegori. En allegori är en berättelse som handlar om något annat, något djupare än vad som först avslöjas. Med enkla medel kan en författare på detta sätt berätta om tunga ämnen, något tabuämne eller komma undan censuren om han skriver under förtryck. Även Golding levde under ett förtryck han inte vågade skriva om rakt ut. Han levde (som vi alla) under kvinnans förtryck.

Romanen handlar om en samling engelska skolpojkar som hamnar på en öde ö efter en (flyg?)krasch. Inga vuxna, bara en grupp prepubertala, halvnakna grabbar. Himmel? Helvete? Tja, vad sägs om att gruppen snart splittras i två grupper, våldet trappas upp, pojkarna hänger sig åt vidskepliga riter och snart mördas det. Mördas!

Det kanske säger sig självt, detta har en djupare mening än vad första anblicken avslöjar. En närmare studie av pojkarnas gruppering avslöjar att Golding här diskuterar den moderna kvinnans plats i samhället, oron som följer hennes emancipation och han undrar vad tusan vi ska göra med dessa problemtjejer.

I romanen slåss pojkarna Ralph och Jack om ledarskapet. Ralph besitter naturliga ledaregenskaper, men är vek och lite korkad. Hans närmsta man är Nasse, smart men överviktig och mobbad. Jack är stark och tvivlar sällan på sig själv eller sin roll. "Jag är jägare!" utbrister han självsäkert. Deras antagonism beskrivs på följande sätt:

"De båda pojkarna stod mitt emot varandra. På ena sidan jaktens lysande värld, taktikens, den vilda upphetsningens, skicklighetens värld, och på den andra längtans, det gäckande förnuftets värld."

Hehe, ja nu börjar det bli uppenbart. Ralph och hans män representerar olika kvinnotyper: ständigt drömmande, längtande, förnuftiga, medan Jack med kumpaner i stället är männen: jägarna, passionerade, färdighetsfulla. Roligare!

Det är tre, nästan fyra, pojkar som går under på ön, detta mikrokosmos som representerar vårt samhälle. De representerar fyra olika kvinnotyper:

Först att gå är den namnlösa Pojken-med-födelsemärket. Han är räddast av alla och hans ansikte täcks av ett stort födelsemärke. Han är Den Översminkade Kvinnan, vek, osäker. Gömmer sig bakom ett lager av färg. Kvinnor, ni behöver inte smink för att vara vackra. Lär er av djuren för guds skull!

Sedan har vi Ralph, ledaren. Han klarar sig i slutet, men inte med hjälp av egna handlingar, utan han räddas av soldater. Han är Feministen. Han tror sig klara av en mans uppgifter, besitter vissa av hans egenskaper, men allt faller naturligtvis samman. Han är för svag i slutändan och gråter när han räddas.

En av anledningarna till Ralphs undergång är att han lyssnar för mycket på Nasse. Nasse, som tror sig vara så klok. Nasse, som är närsynt och överviktig. Nasse, vars bristande hårväxt ger honom en skinheadlook, där de andra blir snyggt långhåriga. Nasse, som mer än någon annan hatar Jacks gäng (dvs männen). Nasse, Lesbianen.

Sist har vi Simon, drömmaren. Som drar sig undan sitt gäng och spenderar mycket tid ensam. Som har konversationer med ett avhugget grishuvud, men ändå tror sig hitta bevis på att "odjuret" inte existerar. Simon är... Simon är... Dagens läxa är: Vilken kvinnotyp är Simon tror ni? Och varför?

En av Ralphs grupps många hang-ups (andra är tanken på att bli "räddade", att ta hand om de små och att "elden" alltid måste brinna (dvs nymfomaner)) är en gammal snäcka som de hittat och använder som mikrofon på deras eviga möten. Den som håller snäckan får ordet. Snäckan representerar slidan. När slidan pratar måste pojkarna med spjut (penisar) tystna. Vilken värld han målar upp, Golding. Jag kan slänga in en ny term när jag ändå håller på: Dystopi. En kass framtidsvision.

Och nu är vi här. Goldings dystopi är vår samtid. Det enda som återstår är att, likt Jack Merridew, stjäla kvinnornas eld (deras passion), iklä sig passande jaktmålning (stålblå ögon utan kärlek, ett humorlöst leende utan värme) och krossa deras snäcka (Hm... Denna gång: deras rätt att tala).