Hennes oupptäckta vägar

Min vän och ponny Trofast fick som bekant en dotter i fjol, när hans fru fölade. Allt gick bra och Trofast är en stolt och mallig far. Som sig bör. Carmencita är nämligen ett högst välartat sto. Ni vet hur man brukar göra skillnad mellan skönhet och skönhet, en vacker sugga har till exempel inte mycket gemensamt med en vacker kvinna. Men det är annorlunda med Trofasts dotter. Hon är... ja, hon är snygg helt enkelt. Så där riktigt snygg.

Jag skulle aldrig drömma om att försöka något. Hon är ju min bästa väns dotter för tusan och jag har ju Majaliten. Men det känns härligt att ha lite fjärilar i magen när jag vandrar runt godset och möter Carmencitas blick. Men nej. Bäst att låta bli.

Frågetecken bänds raka, blir utropstecken

Har förstått att ett antal missförstånd existerar. Låt oss reda upp dem. Tillsammans.

1. Jag är godsägare, inte godisägare!
2. Jodå, om ni sticker mig, så blöder jag. Om ni kittlar mig, då kiknar jag.
3. Jag önskar livet ur, inte byxorna av, Björn af Kleen! Drömmar gillas ej, för dem styr man icke över.
4. En hektar är lika med 10 000 kvadratmeter, inget annat.
5. Frädriknäsan sitter där den sitter, den har inte skurits av.
6. Jag är INTE över hundra år gammal!
7. Jag har heller INTE "börjat rugga"!
8. Jag gillar att spekulera i aktier (i fantasin), inte späckknullerera i sexakter (i fantasin).
9. Jag bär tweed, inte "rutigt".
10. Och favoritfärgen är grön.

Vem startar dessa rykten!?

Sucka mitt hjärta men brist dock ej

När jag var elva år, det minns jag väl, var jag djupt förälskad i min lärarinna Velma. Hon var kvinnligt skön, brunt hår i hård knut, spetsig näsa, enorm och lågt hängande barm. Hon var konstnärligt lagd, precis som jag. Jag beundrade henne på avstånd. Skickade anonyma lappar där jag presenterade mina analyser av berömda konstverk och ryska romaner jag hoppades få se och få läsa en vacker dag. Velma brukade roa klassen med att rita våra porträtt på första sidan av våra skrivblock, varje vecka fick en ny elev den äran. En vecka var det min tur. Det blev otäckt likt.


Det spred sig ett fnitter bland klass 4B. Ett fniss som ökade i styrka och blev ett hånskratt. Jag försökte skratta med, tills dess jag såg att även Velma skrattade. Hon tittade ned på sin teckning, upp på mig, ned på sin teckning igen. Hon pekade på sin teckning med sitt smala högra pekfinger, höjde sedan sitt finger åt mitt håll. "Det är ju... Det är ju precis!" fick hon fram mellan de höga skratten.

Jag fick min hämnd när jag ljög ihop en historia om oss två som jag i skrift, signerad och med vattenstämpel, presenterade till rektorn. Hon försvann från skolan efter det. På åttiotalet såg jag Velma på Sergels torg i Stockholm, där hon ritade karikatyrer åt turister. Hon hade släckta ögon, men affärerna verkade gå bra. Hon hade talang, ingen snack om saken.

Ren som en blomma, skygg som en vind

Jag har ju aldrig semester. Sommaren ger ändå tid för tankar och reflektion. Herr Olsson Syrsa var nedstämd sist vi sågs. Han bär på hjärtesorg. Spader Dam har övergivit honom. Därför har jag skrivit honom en dikt, som jag ska framföra i dagarna.

"Från Öckerö logens dragspel och bas, fullmånen lyser som vaden av glas. Där dansar Herr Syrsa kind imot kind med lilla fröken Närke. Hon dansar och blundar så nära intill, hon följer i dansen precis vart han vill. Han för och hon följer lätt som en vind men säg, varför rodnar Herr Syrsa? Säg var det för det Fröken Närke sa? Du doftar så gott och dansar så bra, din midja är smal och barmen är trind, Vad du är vacker, Herr Olsson Syrsa."

Jag känner mig plötsligt väldigt yr och så har jag nattarbete framför mig. Plikten framför allt, i övermorgon ska jag läsa min dikt. För H. Olsson. Syrsa.

Snickrasnack

I går snickrade jag. I kronologisk ordning fick jag: spik i handen, spik i tummen, spik in i röven, spik i armen, spik i andra handen, spik in i röven, spik in i röven, spik in i röven, spik in i röven.

Fredagen den trettonde. En jävla dag att slå upp ett nytt uthus.