Sucka mitt hjärta men brist dock ej

När jag var elva år, det minns jag väl, var jag djupt förälskad i min lärarinna Velma. Hon var kvinnligt skön, brunt hår i hård knut, spetsig näsa, enorm och lågt hängande barm. Hon var konstnärligt lagd, precis som jag. Jag beundrade henne på avstånd. Skickade anonyma lappar där jag presenterade mina analyser av berömda konstverk och ryska romaner jag hoppades få se och få läsa en vacker dag. Velma brukade roa klassen med att rita våra porträtt på första sidan av våra skrivblock, varje vecka fick en ny elev den äran. En vecka var det min tur. Det blev otäckt likt.


Det spred sig ett fnitter bland klass 4B. Ett fniss som ökade i styrka och blev ett hånskratt. Jag försökte skratta med, tills dess jag såg att även Velma skrattade. Hon tittade ned på sin teckning, upp på mig, ned på sin teckning igen. Hon pekade på sin teckning med sitt smala högra pekfinger, höjde sedan sitt finger åt mitt håll. "Det är ju... Det är ju precis!" fick hon fram mellan de höga skratten.

Jag fick min hämnd när jag ljög ihop en historia om oss två som jag i skrift, signerad och med vattenstämpel, presenterade till rektorn. Hon försvann från skolan efter det. På åttiotalet såg jag Velma på Sergels torg i Stockholm, där hon ritade karikatyrer åt turister. Hon hade släckta ögon, men affärerna verkade gå bra. Hon hade talang, ingen snack om saken.