måndag 31 januari 2011

Pausfågel IV

Niclas Strömstedt påstod på nittiotalet att han, med flicksällskap, "körde på en fågel och begravde den". Bilden av den så kallade moderna mannen har väl aldrig varit tydligare?!

Niclas, man begraver inte en fågel någonstans annat än i gravt sönderdelad form, via strupen, ned i magsäckens saltsyra. Portionerad av magmunnen ut i tolvfingertarmen tar sig sedan fågeln, där galla väntar som fortsätter digestionen tillsammans med ytterligare hjälp från gallsyra, enzymer samt bilirubin. Det finns inte mycket kvar av det lilla livet när hon når tjocktarmen, där vattnet pressas ut. Slutligen stöts det sista av fågeln ut ur analöppningen, tillsammans med tjocktarmsbakterier, ospjälkade fibrer och allehanda döda celler. OK, begrav möjligtvis resterna under löv om du känner dig tvungen.

Närke, hör av dig om jag missuppfattat något kring min kropp!

söndag 30 januari 2011

Pausfågel III

Kungsfågeln är den minsta fågeln i världen, men ändå har den ett så ståtligt namn. Så här gick det till när den lilla tättingen fick det namnet (kungsfågeln).

I fåglarnas rike var alla lika. Gamen lät bli sparven, den väldiga albatrossen behandlade gröngölingen med respekt. Undantaget var möjligtvis strutsen, han var lite utanför. Ingen gillade honom. Hursomhelst, allt förändrades den dag som måsen sade:

"Men varför ska jag behöva dela toalett med kråkan, jag som kan äta laxar som jag fångat med mina väldiga klor? Kråkan kan ju inte fånga fisk. Jag borde vara kungen häromkring!"

De andra fåglarna samlades och det blev ett väldigt ståhej kring måsens ord.
"Om du ska få en egen toalett, så borde väl jag också få det!" sade gamen. "Jag med mitt vackra rosa huvud och hängande skinn!"
"Se här, jag då!" sade skatan. "Se på alla jag skinande ting jag samlat. Jag borde vara kung, som är så rik!"

De kraxade och bråkade, flaxade och tråkade, men till slut kom de fram till att den fågel som skulle få bli kung i fåglariket och få en egen toalett skulle bli den fågel som kunde flyga allra högst. För det är vad som är speciellt med fåglarna, de kan flyga.

I ett tjut lyfte de i unison, alla världens fåglar. Ja, utom strutsen som i stället begravde huvudet i sanden för att dölja sina tårar. Efter bara några hundra meter upp vände trasten, han tyade inte mer. Han hade en dålig dag. Småfåglarna rasade i rask takt därefter. Albatrossen, som var så fet, pallade inte hur mycket som helst heller. Skatan damp i marken bredvid kråkan, vars högra vinge hade gått i kras. Han flög aldrig igen efter den dagen. En efter en tappade de kraft och ork och till slut var det bara örnen kvar.

"Hå hå hå" skrockade han. "Pallar ni inte mer? Det betyder att jag blir kung över fåglariket!"

Sanningen var den att örnen var väldigt trött, så han såg fram emot att komma ned till marken och dricka ett glas vatten. Ta det lugnt ett par timmar. Långsamt vände han om och började dala nedåt. Då fick han höra en pipig röst:

"Pallar du inte mer, din fitta?" Det var en liten guldbrun fågel som flög ovanför honom. "Haha, jag har fuskat och suttit i skrevet ditt och väntat tills dess du var som högst och tröttast och nu kom jag fram!"

Den lilla fågeln såg skadeglatt på örnen som försökte flyga, men verkligen inte orkade mer. Han var så trött till kropp och själ. Och väldigt, väldigt ledsen. Utan att kunna styra över sin kropp föll han långsamt ned mot marken med den lilla fågeln ovanför honom. Han hörde den numera välkända pipiga rösten reta honom.

"Haha, jag vann! Jag vann! Från och med nu är det jag som är kung i fåglariket och får därför titeln kungsfågel. Och som bestämt så får jag också en privat toalett!"

Sekunden därefter kände örnen en liten bajsklutt landa på näbben.
"Tack så mycket, herr Toalett!" hörde han från ovan.

Och så fick kungsfågeln sitt namn.

lördag 29 januari 2011

Pausfågel II

"Gulli-gullan ko-ko som en gök"

Jag kände en Gullan en gång på sjutiotalet som lät just ko-ko när hon... ja, om jag säger så här:

Jag skulle kunna göra två olika ordvitsar, antingen en variant på hennes namn (byta ut G mot P) eller så kan jag göra ett verb av substantivet gök.

Två bra vitsar kan vara en för mycket - det bidde ingenting!

Även jag bjöd henne för övrigt att dela en liten men mysig tvårummare tillsammans med mig, men hon tackade för sig och försvann. Minnena har jag dock kvar!

torsdag 27 januari 2011

Pausfågel

Faktaruta:
Den mest värdelösa fågeln i vår platta jordtallriks fauna är korpen.
Den är omkring sextio centimeter lång med ett vingspann om 120 centimeter.
De blir normalt inte äldre än femton år, men jag är säker på att jag har sett till den som bor under sängen min i minst fyrtio.
De älskar skinande saker: silverskedar, inoljade rumpor, glaspärlor. Allt detta STJÄL den och bygger bo av.
Den har fått sitt namn på grund av att den på skorrande skånska (tvi!) säger sitt namn om och om igen, korrp, korrp, korrp!
Oden hade två stycken som han var god vän med, jag har i stället en med två skallar som jag är vän med. Sparar plats.
Skjut av vid tillfälle.

(Julsagan fortsätter i morgon)

onsdag 26 januari 2011

En julsaga i Bro, del VI

tisdag 25 januari 2011

En julsaga i Bro, del V

måndag 24 januari 2011

En julsaga i Bro, del IV



söndag 23 januari 2011

lördag 22 januari 2011

En julsaga i Bro, del II

fredag 21 januari 2011

En julsaga i Bro, del I

torsdag 20 januari 2011

Mer om vänskap

Såhär ser det ut:

Åttabenta vänner: Ja! Spindlarna; Sleipner (i fantasin)!
Sjubenta vänner: Nej...
Sexbenta vänner: Ja! Insekterna!
Fembenta vänner: Nej...
Fyrbenta vänner: Ja! Var ska jag börja? Trofast; kossorna; Fader Forah, kaninkungen; grisarna
Trebenta vänner: Ja! En liten kno som modersuggan åt lite på verkar gilla mig! Det räknas!
Tvåbenta vänner: Nej... De är alla borta nu.
Enbenta vänner: Ja, i fantasin!
Nollbenta vänner: Ja! Ormarna

Så ser det alltså ut...

onsdag 19 januari 2011

En vän

En vän kan man lite på i ur och skur
I moll så ock i dur

Vänner är det bästa jag kan veta
Varför måste jag då jämt efter dem leta?

Var tog ni vägen, vänner såta?
Var tog ni vägen, älskare kåta?

Jag blandar hjärtligt leken fritt
Alla får plats i hjärtat mitt

Men var får jag själv min kroppshydda vila?
Alltid jäkta, alltid ila

Vänskaper mig kära rinner ur sanden
Likt hur vatten rinner ur handen

Ska jag behöva frysa dem till is,
för att få bevara dem till varje pris?

Jag letar efter ett tecken, ett märke,
efter min vän fröken Närke

Hon försvann på sin cykel nånstans,
med Rimbo som sin eviga svans

De är väl tillsammans, två och två
utan en tanke utipå:

Liten Bro Ensam i Världen

Motto betyder inget men rimmar på lotto

Jag har ju kommit på många talesätt. Om en kalv slaktas i skogen och ingen hör, är han då slaktad? (Om man äter upp hela i skogen alltså och ingen saknar honom.) Kommer tid, kommer råd, kommer godsägarn. Men inget som är så älskat och sant som Älska mig mest, när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det bäst. Folk är som tokiga i detta talesätt och här kommer historien bakom det:

Har jag nånsin berättat om min tid i armén? Jag var femte fotmarskalk i åttonde truppen i djungelpatrullen. Ja, vi kalla oss så, killarna i Jönköpings utkant. Där vi höll till. Jag hade en jänta i Karlskoga som var förtjust i mig och en gång när jag kom dit på permis så var hon alldeles osminkad och ja, ofixad. När hon såg mitt besvikna ansiktsuttryck så sade hon: Älska mig mest, när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det bäst. Jag tyckte det var så fint! Hon hade kuggat på ett prov och var ledsen. Jag älskade henne så gott jag kunde, men det var svårt, jag var så ung och dum. Hon var också lös i magen under perioder, stress.

torsdag 6 januari 2011

Helt apropå

7.5

2.8

4.9

6.2

10.0!

Carmencita, allt är bara du, du, du!

onsdag 5 januari 2011

Gubbens diktanalys, del V

Välkommen tillbaka, mina vänner! Dags för ännu en lektion i diktanalys! Om min glädje verkar påklistrad så beror det på att jag gått upp alldeles för mycket i vikt under julhelgen. Är deprimerad. Nu ska ägna oss åt poesianalys och denna gång har lotten fallit på Ingrid Sjöstrands lilla bagatell till "fräckis", som lyder som följer:

På stigar
går man aldrig
riktigt ensam
Fötterna har sällskap med
alla steg som
stigit
stigen fram

Hur sätter vi igång? Dikten har inga rim. En viss assonans existerar, på/går, men det känns som en tillfällighet. Ingen alitteration heller. Ingrid har varit lat... Däremot upprepas stig/steg/stigit/stigen. Varför? Kan det vara viktigt? Vad är egentligen en stig? Jo, det är just vad Ingrid skriver - någonstans där någon annan tidigare rört sig. Det kan, i diktens värld, vara vad som helst. Poesin är ju omöjlig att förstå sig på. Fullkomligt omöjlig att förstå sig på. Exempel på vad "stig" kan syfta på är de traditionella stigarna i naturen, nya vetenskapliga rön eller... smekningar över kroppen? Bullseye.

Ingrid är gammal - Ingrid minns sina älskare. Ingrid för sin hand längst kroppens hemliga vägar som män och kvinnor tidigare beträtt, stigar där "man aldrig går riktigt ensam". Ingrid har "sällskap med alla steg som stigit stigen fram" - minnet av alla de Ingrid mött i ljuv älskog. Nu ligger Ingrid ensam på ålderns höst. Roar sig en söndagsmorgon på alla de sätt som man kan unna sig en ensam söndagsmorgon. "Att morgna sig" brukar jag kalla det. Med en blinkning. De flesta fattar direkt. Men inte alla.

Ingrid, hon skulle förstå. Ingrid skulle blinka tillbaka. Kanske till och med gnugga pek- och långfinger mot tummen så där som man skämtsamt kan göra. Men det kanske mest är en killgrej att göra. Men en blinkning skulle man få.

lördag 1 januari 2011

Nyår 2011

Fattas bara annat!
Inte ett nytt år utan ett nytt löfte.
Tänk, gubbe!
Tänk noga efter...
Aha, detta lovar jag att försöka få mig i år!