Gubbens diktanalys, del V

Välkommen tillbaka, mina vänner! Dags för ännu en lektion i diktanalys! Om min glädje verkar påklistrad så beror det på att jag gått upp alldeles för mycket i vikt under julhelgen. Är deprimerad. Nu ska ägna oss åt poesianalys och denna gång har lotten fallit på Ingrid Sjöstrands lilla bagatell till "fräckis", som lyder som följer:

På stigar
går man aldrig
riktigt ensam
Fötterna har sällskap med
alla steg som
stigit
stigen fram

Hur sätter vi igång? Dikten har inga rim. En viss assonans existerar, på/går, men det känns som en tillfällighet. Ingen alitteration heller. Ingrid har varit lat... Däremot upprepas stig/steg/stigit/stigen. Varför? Kan det vara viktigt? Vad är egentligen en stig? Jo, det är just vad Ingrid skriver - någonstans där någon annan tidigare rört sig. Det kan, i diktens värld, vara vad som helst. Poesin är ju omöjlig att förstå sig på. Fullkomligt omöjlig att förstå sig på. Exempel på vad "stig" kan syfta på är de traditionella stigarna i naturen, nya vetenskapliga rön eller... smekningar över kroppen? Bullseye.

Ingrid är gammal - Ingrid minns sina älskare. Ingrid för sin hand längst kroppens hemliga vägar som män och kvinnor tidigare beträtt, stigar där "man aldrig går riktigt ensam". Ingrid har "sällskap med alla steg som stigit stigen fram" - minnet av alla de Ingrid mött i ljuv älskog. Nu ligger Ingrid ensam på ålderns höst. Roar sig en söndagsmorgon på alla de sätt som man kan unna sig en ensam söndagsmorgon. "Att morgna sig" brukar jag kalla det. Med en blinkning. De flesta fattar direkt. Men inte alla.

Ingrid, hon skulle förstå. Ingrid skulle blinka tillbaka. Kanske till och med gnugga pek- och långfinger mot tummen så där som man skämtsamt kan göra. Men det kanske mest är en killgrej att göra. Men en blinkning skulle man få.