Nu ska jag berätta en sorglig och sårig berättelse om mig själv och en liten fågel jag hörde sjunga i godsets trädgård. Jag frågade fader Forah, kaninkungen om han visste hur man kunde få tag på fågeln, men han visste inte, men han trodde att ponnyn Trofast kanske visste. Det gjorde han och han berättade var man kunde finna den. Som tack fick han sitta och titta på när jag åt frukost.
Så kom fågeln och den var mindre och fulare än jag hade trott, men uj som den kunde sjunga. Han fick flytta in och varje dag sjöng han för mig, men tvi vale vad ful han var. Dessutom kändes det konstigt att ha en mansfågel som sjung för mig. Hm, nä inget för mig. Till slut stod jag inte ut, utan byggde en liten robotfågel som var så gullig att jag var nära att storkna. Den kunde också sjunga nåt så inåt helvete och var vackrare och av kvinnligt "kön". Jag är inte världens bästa uppfinnare så tyvärr pajade fågeln och jag kunde bara spela den en gång om året!!! Vilket skämt. Efter fem år började jag må dåligt - trodde att jag skulle dö. Då hjälpte inte den där lilla roboten, utan i stället kom originalet, den lilla fula mansfågeln, och sjöng så vackert så jag fick livet tillbaka i kroppen, snoppen och knoppen! "Tack lille vän" skrek jag, "kom och gå som du vill från och med nu!!!"
Jenny Lind, jag älskade dej!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar