En vision i vitt

I natt vaknade jag av ett ljud från gården. Yuck-yuck-yuck, lät det. Jag satte mig käpprätt upp i sängen, genast klarvaken. Det var ett ljud jag tyckte mig känna igen. Jag klev ur sängen, från mitt bröst föll stora bitar getost och stekfläsk från kvällens nattamat. Synd på rara ärter, men jag lät det ligga.

Det var ett oväder ute och natten var elak. Vid de stora panoramafönstren i västra flygeln, där mitt sovrum ligger, stannade jag och ansträngde ögonen för att se ned på gården, men det var alltför mörkt. Så plötsligt lyste himlen upp av den största blixt jag någonsin sett. Ljuset spreds sig ned till gårdsplanen och jag såg henne och mindes genast varför jag känt igen ljudet.

På gårdsplanen stod en påfågel och kråmade sig med fjäderskruden fullt eregerad. Men det som skilde fät från andra av hennes art var att hennes fjädrar gick i nyanser av vit. Hon glittrade. Hennes ögon var dock svarta och när hon vände dem upp mot mitt fönster gick en kall kåre längst min ryggrad. När blixten försvann från himlen såg jag inget mera.

Ett dåligt omen detta. En mardrömsvision iklädd vita fjädrar. Dåliga tider är att vänta för Bro gods, kanske för hela socknen. Dåliga tider.

Därför var jag i morse så tacksam när godset fick en ny besökare. En liten rackare med kloka ögon, snabb i både mun och i sina korta ben. Han ska bli mitt motgift mot det hemska som väntar. Denne lille mansgestalt ska få bo här hos mig, bli en del av mitt följe.

Det är märkligt, vissa saker vet man inte om att man saknat förrän man finner dem. Hur har jag klarat mig utan dvärg?