De älskade varandra, de var bästa vänner
Herr Olsson Duva var äldst av dem,
Stoltast och starkast, hade längst lem
Herr Olsson Syrsa var duons ungtupp,
Lycklig och dansant, varje stämning han livade upp
De tog hand om varandra, den andres kropp ofta löga
Men missförstå mig rätt, de var icke bögar
En regnig natt gick de landsvägen fram
Hemlösa voro de, som två bortsprungna lamm
Lika oskyldiga och värnlösa som dessa snälla djur,
Var de när de i en lada tog en välförtjänt lur
Icke kunde de ana var de lagt sig till ro,
Icke kunde de ana att de gått ända till Bro.
Och godsägaren, som vaknade av pojkarnas milda sång,
Hade nyligen infört nolltolerans på intrång
Sitt gods han ville skydda, det till varje pris,
Ville icke förlora minsta hare, gås eller spädgris
Han tog sitt gevär, laddade det ock så,
Naken gick han ut ur huset, tassade på tå
Ladugårdsdörren flög upp med en välriktad spark
”Vad är ni för några, som tagit er in på min mark?”
Han siktade säkert mot bröderna två,
Som höll om varandra i sömnen, söta som få
Skottet gick av, och från och med nu,
fina herr Olsson Syrsa, är det bara du.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar