Gubbens diktanalys, del III

Välkomna till tredje delen i min poesiskola, där jag ger dig de väsentliga verktyg du behöver för att utföra en enkel diktanalys. I dag ska vi syssla med ljudrim och jag har därför valt en dikt av Göran Sonnevi. Han vet jag ingenting om. Dikten har heller inget namn, så det här kan bli en utmaning, ärligt talat. Dikter lyder som följer:

Jag såg din mors ansikte
i ditt, när du
satt utan glasögon
en kort stund
i solen Sedan
var det borta
som din mor
också är borta

Poemet är skrivit på fri vers, det vill säga det följer inte något specifikt rimmönster eller meter. Han har hittat på helt själv hur han ska skriva. Bara hittat på. Antagligen är han inget vidare på att rimma, man märker att han försökt, se rad sex och rad åtta, där han rimmar "borta" med... "borta". Bra försök, Göran, men icke godkänt!

I stället för rim har han använt sig av assonans, en sorts bokstavsrim där samma bokstav används flitigt. I diktens första hälft är det u:et som är dominerande, som i du, utan och stund, medan i andra hälften är det o:et som väcker uppmärksamhet, sol, mor och borta. Vad säger då detta oss? Kom ihåg, en iakttagelse är bara intressant om den säger oss något om diktens djupare mening. U och o, uh och oh, korta häftigt uh! uh! uh! och långa utdragna ohhh!! Just det, det är ett samlag vi hör.

Vi ser på diktens innehåll, vad händer? En man ser på sin kvinna som solar sig utan glasögon och ser ett ögonblick kvinnans mor framför sig. Mannen har nog legat med både den äldre modern och den vuxna dottern. En förskräcklig hemlighet att leva med, men oj vilken grej. Vi vet inte om det hela kom fram eller om hemligheten fortfarande är bevarad, men av en eller annan anledning är modern nu "borta". Hon har lämnat både dotter och älskare, vilka nu kämpar med ett dött äktenskap. Han når erektion bara genom att tänka på sin hustrus moder. Vilken sätt att leva.

Jag kan känna igen mig mycket i Görans poetiska alterego. Alla jag älskat med har lämnat mig... De kunde väl inte se förbi kanonkulan, höhö! Ja, mitt utseende har alltid legat mig till last. Jag är begåvad med Frädriknäsan, kraftig och röd, en släktklenod som ärvts vidare i generationer och som sägs ge framgång, men hehe, mest givit mig glåpord och slag. Mina ögon är små och grå och maggen har jag varit välsignad med sedan barnsben. Under en tioårsperiod såg jag mig aldrig i spegeln, levde för mina elever, mina djur, mina vänner. De är borta nu, de allra flesta.

Jag har Majaliten kvar, bara därför att jag aldrig "haft henne" i biblisk mening. I annat fall hade hon flytt mig för länge sedan. Även hon liknar sin mor ibland, men till skillnad från Göran Sonnevi låg jag aldrig med svärmor.

Nej, vad jag pratar! Jag tar tillbaka allt, allt var ljug!