Gubbens diktanalys, del II

Denna gång har jag valt en diktare något modernare än sist: Marcus Birro. Jag träffade Birro en gång på åttitalet på en krog i majorna. Jag tog honom under mina vingar och berättade för honom om poesi och om hans potatisnäsa. Han trodde mig inte.

Valda verket heter "Schuberttassar" och den går så här:

Min katt har Schuberttassar

När han varit ute i februarislasket
och kommer in igen, sätter sina spår på golvet
hör man Den Ofullbordade Symfonin i hela huset

Han vilar halvt upprätt mot min arm när jag skriver
Han är orden innan de kommer till mig

Jag skulle hellre klassa detta som en novell än en dikt, men den kommer från samlingen "43 dikter", så jag ska inte krångla till det. I novellen, förlåt dikten, representeras Birros skaparkraft, tåga och erektion av en liten kisse som har mänskliga händer. Han heter Schubert, efter pianisten, och kan spela piano på golvet. Birro är nog full i dikten. Hallucionerar. Han sitter och diktar och in kommer en liten katt som löper, gnuggar stjärt och sköte mot Birro, som blir inspirerad, kåt. Han vill att någon ska ta på honom och tänker: Tänk om katten hade en pianists kvicka händer! Vad skönt det vore! Han hör en "ofullbordad symfoni", en kommande sexuell upplevelse, tänker på att få komma. Katten blir "orden innan de kommer till mig", det vill säga tanken på att få komma innan man får det.

Det är en metadikt, ety dikten han skriver är dikten vi läser. Det är därför dikten är så kort, för sedan måste Birro lätta på trycket där nere. Har han en fru? Jag tror det. De låg nog med varandra efter han skrev dikten.

Ja, i diktens värld kan allt hända. Här på godset föddes en julafton en kalv med mänskliga händer. Jag lät henne vandra långa stycken på min rygg, det kändes som att bli kliad. Hon fick leva tre år.