Amnesi, min amnesi

Vaknar. Huvudet bultar. En orolig känsla rinner över mig. Var är jag egentligen? VEM är jag? Känner mig märkligt... tom.

Jag finner mig i en tät blandskog. En grön värld. Jag minns ingenting. Min kropp är mig obekant. Jag lägger händerna över ett fårat ansikte, söker längst dess linjer, försöker hitta hem. Ett stort, svullet anlete. Sliter hårstrån från mitt huvud. Grått. Sliter hår från mitt bröst. Grått. Jag är en gammal man. Jag utforskar min kropp med mina händer. Jag har en kvinnas kurvor. Nej, min kropp är snarare formad likt en fet tants, min mage kolossal.

Lägger mig ned vid en nattsvart skogstjärn, studerar länge min reflektion likt en grotesk Narcissus, men ingen lilja slår upp där min fysionomi vilar. Jag är klädd i sliten deerstalker, en för liten grön vindjacka av märket Barbour, inga byxor, vita y-front. Ett par små grå ögon stirrar tillbaka på mig. De vill säga mig något, men vad?

Ett ljud bakom mig. En naken rosa mansvarelse på alla fyra med en näsa som en väggkontakt kommer ut ur det gröna. »Du!« ropar jag, »Du måste säga mig vem jag är! Varför jag är här! Vad är detta liv?« »Grymt« säger varelsen. »Ja! Ja! Livet är grymt, orättvist, fel!« När mannen vill tillbaka in i den täta skogen låter jag honom gå. Innan han försvinner ser jag att han har en knorrad svans. Dåligt omen. Han ljög alltså för mig.

Timmar går och jag vandrar här. Ibland får jag bilder i huvudet jag inte kan förklara. En pojke i Bergslagen. En yngling i en huvudstad. En man på ett gods. En ljus kvinna. Ett namn. M- Ma-- Majaliten?

Jag fokuserar på denna vision. Kvinnan får bli min konstant. Mer och mer läggs till, byggs på. Kvinnan får en kropp, en lukt, en röst. Världen omkring henne får färger, ljud, ögonblick. Jag minns saker allt fortare nu. Världen vidgas. En smak av kött fyller min mun, en lukt av färskt blod min näshåla, skrik mina inneröron. Bro. Jag minns Bro! Jag vet var jag är. Min skog. Jag vet vem jag är. Godsägarn. Jag vet varför jag är här. Majaliten. Majaliten!

Jag rusar så fort mina gamla bleka ben bär mig. Jag vet vägen nu. Lukten av en välkokt redning blir allt tydligare. Genom grenarna ser jag mitt gods stå i sin prakt. Jag har ett fält att korsa sedan är jag hemma. Hemma! Jag springer som jag aldrig sprungit förr. Mitt vackra hus står kvar. Jag ser en gestalt röra sig där framme. Någon kommer emot mig. Majaliten, är det du? Nej, det här är någon annan. Konturerna är bredare, fylligare. Gestalten är klädd i grönt, bleka ben. Inga byxor? Det är en man, ser jag nu, en äldre man. Jag springer mot honom, men något är fel. Han lyfter något från sin rygg, sätter det långa föremålet mot sitt ansikte, sitt svullna fårade ansikte. Han... lägger an? »Nej!« vill jag ropa, men får inte fram ett ljud. Jag vänder mina ögon mot den blå himlen. Majali--
----------------------------------------------------
Jag klämmer sakta av avtryckaren och varelsens ansikte försvinner när silverhaglet når sitt mål. En doppelgänger. Den har funnits i skogarna många månader, långsamt sugit mig i sig. Jag visste att det närmade sig en uppgörelse när den besökte mig i förrgårsnatt. Vaknade av att den stod i fotänden på min säng, stirrade på mig, i klädd min skepnad. Mina små grå ögon, mina bleka feta ben.

Det värsta är att om en doppelgänger nått så långt i sin utveckling att den kan röra sig fritt i ditt hus, då är det redan för sent. Mina minnen och mitt sinne är då till fullo delade med varelsen och vi är en och samma. Jag kan aldrig vara säker på mina minnen, att utbytet inte redan har skett. Aldrig vara säker på om gestalten som ligger blödande på fältet är doppelgängern... eller om den fanns i andra änden av hagelgeväret.