Jeremiader i långa rader

Det var det tarvligaste jag läst, Rimbo! Ska inte en kvinna under sitt livs höst få smaka det livets goda hon trängtar? Vart är vårt land på väg? Är det värt att leva vidare? Att kämpa på? Jag har så mycket ilska i magen min, hälften vore nog. Gamle Trofast får som vanligt ta smällen. Jag har ridit över mitt land på hans rygg, spottat på allt jag sett, hästryggen var till slut genomblöt av slem.

Vad har jag varit tvungen att offra för denna gård? Jag ställer mig naken framför spegeln, studerar min kropp, ärren efter mitt livsarbete. Min högra arm liknar kycklingskinn efter hönsens attack i fjol, då jag sökte stjäla deras ofödda barn. Fingernaglarna är korta, infekterade, nedbitna, eftersom bocken fått smak för människonagel. Knäskålarna öppna sår, pga kornas eviga rörelser vid mjölkning. Tjugo smala tår har jag nuförtiden, då jag ständigt tycks tappa kniven. Röven stor som ett brunnslock, eftersom fläsket smakar så sött.

Är det dags för förändring?